Inget parti löser skolan

Det har i dagens rapport från PISA-undersökningen blivit allt tydligare vad vi redan hänt ett tag: resultaten i svenska skolor är rekordlåga!

Rekordlåga!

I politiken föreslår man egna lösningar och kritiserar oppositionens lösningar på problemet. För mig är det uppenbart att man måste börja titta i backspegeln och se vad som kan ha haft betydelse för den utvecklingen. Resultatet har sjunkit i många år, så vi måste gå långt, och tänka lite större än skolan.

Detta kan vara inslag som har betydelse:

  • På 1970-talet slog den s.k. fria uppfostran igenom. Det betydde att barnen skulle få göra dom de ville. Det var en del av uppfostringspedagogiken att inte ställa krav på barnen utan de skulle förverkliga sig och få göra som de ville.
    Hur påverkar detta uteblivna krav på ansvar?
  • De som är barn och ungdomar idag är barn till föräldrar som hade denna uppfostran, vilket innebär att de som blivit barn på 90-talet och senare har föräldrar som inte själv lärt sig ansvarstagande och krav.
    Hur påverkar det dagens unga att ta ansvar och sträva efter god utbildning?
  • Ovanstående kan ha ett samband med (s) och facks återupprepade krav på rättigheter åt alla med allt minskade krav och skyldigheter. Mer bidrag åt alla och mindre krav på motprestation. Vi kan helt enkelt ha fått det för bra över lag, och inte behövt anstränga oss?
    Hur påverkar det prestationskravet?
  • I linje med ovanstående kravlöshet har också betygen motarbetats och nästan tagits bort. Det skulle inte ställas krav på elever, ”det kunde vara stressande”.
    Hur ska man lära sig ta ansvar om ingen ställer krav?
  • Under flera decennier har ”Jante” rotat sig i Sverige. ”Du ska inte tro att du är något”. ”Stick inte ut”.
    Är det inte bättre att premiera de som sticker ut, de som utmärker sig och de som strävar efter att försöka vara bäst? Ökar inte det möjligheten att höja resultaten?
  • Så har skolan också överlåtits från staten till kommunerna. Det var Göran Perssons påhitt, och jag ser inte fördelen med det, men jag ser heller inte att det skulle vara den avgörande skillnaden i resultatet. Det gör däremot att skillnaden i förutsättningar ökar.
  • Disciplinen är i princip avskaffad. Lärarna har idag inga möjligheter till sanktioner mot bråkiga elever. Det innebär att högljudda klassrum är mer regel än undantag. En förälder idag som gör studiebesök i skolans klassrum blir lätt förskräckt.
    Lärarna vill inte, vågar inte, orkar inte eller kan inte hålla en auktoritet med pedagogiska redskap, engagemang och personlig auktoritet. I vissa fall beror det på att vissa inte ens borde vara lärare.
    Är det inte rimligt att i de högljudda och ibland stökiga klassrummen klarar inte elever att behålla koncentration och fokus? Är det inte rimligt att enbart detta påverkar markant negativt?
  • Statusen bland lärarna har sjunkit. Det är ett hårt jobb i stökig miljö, med låg uppskattning och med låga lönepotentialer.
    Är det inte rimligt att det påverkar kvalitén på det urval som söker läraryrket och blir lärare och de som blir kvar i jobbet? Ja, det finns många bra lärare, men också de som kanske borde ha ett annat jobb. Hur påverkar det undervisningskvalitén? – Jag menar inte att syftet är att gallra ut lärare, utan att få de som skulle vara ypperliga lärare men väljer bort det till förmån för annat (enklare och/eller bättre avlönat), måste vi  få att ändå välja läraryrlet.
  • Lärarna har som pedagogik minskat på undervisningslärande och mer övergått i självstudier m.m. Det fungerar bra på studiemotiverade och drivna elever som kan koncentrera sig i klassrummet, men i klasser med stor koncentrationsbrist är dessa elever inte så många.
    Är det inte rimligt att det påverkar negativt i de klassrum som idag är stökigare?

Det finns säkert mer som jag ännu inte kommit på att skriva här.

Hjälper då debatten i politiken? Inte så mycket, men det är ju bra att den är någonstans.

  • Kan lärarfacket och lärarhögskolorna förändra sin pedagogik för bättre lärande?
  • Föräldraansvaret får inte ifrågasättas genom debatter som läxfri skola e.d. utan i stället måste frågan om hur föräldrar kan bidra diskuteras. Och naturligtvis också hur kan vi hjälpa till där föräldrar inte kan, och hur följer vi upp det?
  • Vi måste sluta curla barnen och diskutera ansvar, för alla – inklusive barnen! Vi får inte förblindas av att ”alla kan inte”.
  • Premiera bra lärande. Uppmärksamma (mycket bättre än som redan sker) de som sticker ut positivt. Premiera de som försöker.
  • Lyft fram goda exempel i skolan och i arbetslivet som ett resultat av skolan.
  • Diskutera inte vad andra kan göra bättre, diskutera vad du kan göra bättre, oavsett din roll som barn, förälder, läarare, skolchef, kommunalt ansvarig, politiker, företagare (som kan komma att anställa barnen eller ge dem praktikplats) osv.
  • Sätt upp mål i skolan, kommunicera målen och följ upp dem. Lyft fram de som medverkar till att målen nås.
  • Våga stävja de som stör i skolan, våga ta dem åt sidan och skapa en (om möjligt) störningsfri utbildningsmiljö för de som vill, kan och försöker.
  • Låt de som vill vara duktiga, och är duktiga, att vara duktiga, och hjälp dem att bli duktigare.
  • Våga vägra Jante! Det gäller alla.
  • Se till att lärarna inte använder läxor som självstudieredskap, utan som repetitionsmöjlighet, där läxan är ett bra redskap.
  • Skyll inte pedagogiken på politiken, och blanda inte politik i pedagogiken.
  • Försöka knyta band mellan lärare och näringsliv, för att låta elever få inblick i arbetsplatser för ökad förståelse för sitt lärande mot jobb. Hindret är inte sällan lärare och skolor som saknar nätverkskontakter, och inte vet hur de ska få dem.

Sen kan vi diskutera politik och den politiska orsaken, men det finns ingen enkel politisk lösning på skolproblemen.

  • Politiken kan verka för att avskaffa likhetstänkandet. Låt gymnasieutbildning vara varierande efter behov och förutsättningar. Likhetsdoktrinen med tre års högskoleförberedande studier för alla gynnar absolut inte alla.
  • Politiken kan verka för att alla elever får feedback på sin utbildning långt tidigare än högstadiet. Det betyder att betyg ska sättas tidigare, och det gör man för elevernas skull, för att premiera lärandet och att vara tydlig med att man ställer krav på lärandet.

Politiken kan våga fatta beslut om betyg, valfrihet (och konkurrens) och huvudmannafrågan. Det är möjligt att man politiskt kan verka för högre ansvarstagande, men det är i så fall i helt andra sammanhang än i skolfrågorna. Det stora problemet handlar snarare om allmänhetens attityd om ansvar, krav och rättigheter. Här hjälper i alla fall inte diskussioner om mer rättigheter till alla och mindre ansvar och rent av påhitt som medborgarlöner utan någon som helst krav på motprestation. Det måste finnas krav på alla samhällsmedborgare, utom de som helst saknar förmåga, såklart, men lathet och ovilja är inte skäl för kravlöshet.

Ska vi bry oss om barnens så våga ställ krav! Det är en möjlighet till räddning för barnen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *